Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och konsten

För första gången i modern historia har ett svenskt stadsråd underblåst en massmedial hetskampanj mot den konstnärliga uttrycksfriheten. Jacob Kimvall menar att kulturministerns agerande måste granskas i riksdagens konstitutionsutskott, det är det enda som kan återupprätta regeringens trovärdighet i yttrandefrihetsfrågor.
Allt började med att kulturministern stormade ut från konstmässan Market i helgen. ”Jag blev otroligt upprörd. Av att graffiti flyttas in på galleri så här... Jag ser graffiti som skadegörelse. Jag tycker förvisso att konsten ska vara fri, utmana och ställa frågor, men den här filmen gjorde mig oerhört arg”, sade Lena Adelsohn Liljeroth till DN (090214) och tillade att graffiti var ”illegal till sin natur”. Filmen i fråga var ett examensarbete från Konstfack och dagen efter raljerade kulturministern i Aftonbladet över konsthögskolans hållning till elevernas projekt. ”Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?”
Säga vad man vill om Nugs skandalsuccé Territorial pissing och om kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths angrepp på den konstnärliga uttrycksfriheten i Sverige – konsten har äntligen kommit högt upp på dagordningen. För gemene man framstår den kanske inte i bästa dager, men vad tusan, som konstskribent ser jag hellre en praktskandal i centrum än sotdöden i marginalen. I alla medier och bland vanligt folk på krogen, i duschen på gymmet, i kön till kassan i mataffären – konsten är nu i var mans mun.
Fast än så länge är det svårt att överblicka konsekvenserna, och omöjligt att se vem som i slutänden kommer att vinna på denna debatt. Det är i alla fall långt ifrån säkert att det i långa loppet kommer att innebära något gott för konstlivet, även om enskilda aktörer sannolikt kommer att tjäna på bråket.
Själv hann jag tyvärr inte till Market innan kulturministerns utspel gjorde att videon togs bort och jag har alltså inte sett det omdebatterade verket. Så här ett par dagar in i debatten (17 februari) kan jag trots denna brist göra några iakttagelser.
För det första har debattörerna överlag tycks haft svårt att skilja mellan verk och verklighet. Det utställda är trots allt ett videoverk, alltså en filmsekvens. Av beskrivningar och enstaka publicerade stillbilder att döma så visar filmen en maskerad person som målar vilt med svart färg inuti en tunnelbanevagn, för att slutligen krossa en ruta och handlöst kasta sig ut ur fordonet.
Om detta stämmer så kan det som visas utan tvivel delvis definieras som skadegörelse. Men för publiken måste det vara svårt att veta hur och på vilket sätt filmen faktiskt förhåller sig till det som visas. Vi kan inte veta om det är konstnären som agerar i filmen, under vilka omständigheter filmen skapats och så vidare. Det enda man nu kan vara säker på är att filmen som visades inte är skadegörelse, även om det som visas på filmen skulle vara det.
För det andra är Territorial pissing tveklöst konst, i varje fall ur det nu rådande så kallade institutionella konstbegreppet. Det presenteras som ett verk av en elev som gått ut Konstfack i våras och det visas av en av Stockholms mest etablerade gallerier på landets mest prestigefulla mässa för samtidskonst. Dessutom går det utan större problem att placera verket i relation till en rad provokativa verk i de senaste hundra årens konsthistoria, från dadaism under tidigt nittonhundratal, över situationism under femtio- och sextiotal till en rad verk de senaste åren.
Däremot har jag till skillnad från Adelsohn Liljeroth svårt att sätta in verket i graffititraditionen. Visst finns kopplingar genom sprejfärgen och genom konstnärens namn och bakgrund i graffiti. Men här finns inga vassa tags, inga rytmiska bokstavsflätor eller tillbakalutade characters, ingen burkkontroll eller sväng. Snarare handlar det om ett konceptuellt konstverk som bland annat använder sig av subkulturella ingredienser för att skapa ett kraftfullt innehåll. Att kulturministern väljer att kalla verket för graffiti handlar nog mer om att hon länge varit en hårdför graffitimotståndare, och att hon på så sätt hoppas få till ett tjuvnyp på ett redan marginaliserat uttryck. För några år sedan (då som moderat riksdagsledamot) motionerade Adelsohn Liljeroth för vad som i praktiken skulle inneburit ett nationellt förbud mot konstformen (Motion 2005/06:Ju364).
Om Territorial pissing är bra konst? Tja, det är i alla händelser helt öppet för diskussion. Nu har jag som sagt inte sett filmen – men visst tycks det finnas någon slags kvalitet i den visuella kraft som gör att de suddiga stillbilderna ur videon lyckas tränga igenom mediebruset. I kvällstidningarnas bildanvändning finns också en slags underliggande njutningslystnad som står i bjärt kontrast till texternas hårda avståndstaganden.
Men eftersom konstnären hittills har valt att ducka i debatten och därmed lämna walk over till belackare så framstår ändå verket som en ansträngd och ganska ogenomtänkt provokation. Det borde inte ha kommit som en överraskning att reaktionen skulle kunna bli kraftig.
Samtidigt är situationen faktiskt helt unik. För första gången i modern historia har ett svenskt stadsråd både startat och blåst på en massmedial hetskampanj mot den konstnärliga uttrycksfriheten. I mina ögon är det här den verkliga skandalen ligger. Att det dessutom är kulturministern gör det hela än värre.
För fem år sedan attackerade den israeliske ambassadören Zwi Masel konstverket Snövit och sanningens vansinne på Historiska museet i Stockholm. Därefter krävde Israel av Sverige att verket skulle avlägsnas eftersom man ansåg att det hyllade palestinska självmordsbombare. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen svarade ungefär att man inte lägger sig i enskilda konstverk – hur provocerande de än är. En liknande principiell hållning intar regeringarna i de flesta demokratier. Adelsohn Liljeroths agerande innebär ett avsteg från denna hållning och i framtiden riskerar regeringen att få problem att försvara sig mot liknande utländska påtryckningar, liksom från olika inhemska gruppers krav på ingripande mot olika misshagliga kulturella uttryck.
Fortsättning lär dock följa och möjligheten finns att kulturministerns agerande blir föremål för riksdagens konstitutionsutskott. Det är i alla fall en from förhoppning från min sida. Det skulle innebära en möjlighet att återupprätta regeringens trovärdighet inför framtida yttrandefrihetliga strider