Intervju med Nug

Jag träffade en bekant på fest i lördags. Efter ett par öl diskuterade vi yttrandefrihet. Då jag påpekade att den även gäller dem som har provokativa eller "fel" åsikter så sa han till slut: "Jag kanske inte gillar yttrandefrihet då, för jag känner ju för att slå idioter på käften". Det var samtidigt som Nugs filmverk Territorial Pissing seglade upp på en topplats i veckans nyhetsagenda.
Med fem dagars ångvältsdebatt får jag en lätt overklighetskänsla. Vad är det som har hänt?
Territorial Pissing är gjord under Nugs studier på Konstfack i Stockholm. Verket ställdes ut på Art Market på Sollentunamässan i helgen av ansedda galleriet Brändström. Konst alltså. Filmen ansluter till en 1900-talstradition av happenings och aktioner där konstnären skildrar något. Ja, vad skildrar man med att spruta färg och kasta sig ut genom ett fönster? Tolkningsmöjligheterna är många, och som konst ofta gör väcker verket reaktioner. Någon ser det som en satir över graffitins repetitiva taggande. Andra som en drift med myndigheternas bild av graffitimålare. Konstnären själv väljer att tiga. Filmen är inte olaglig. Däremot visar den något som kanske är olagligt, oklart vad tills polisen har utrett.

Varför väljer då kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth att brännmärka just Nugs aktion som icke-konst, och inte andra liknande verk? Antagligen beror det på kulturministerns engagemang mot graffiti, något som hon bland annat ger sin syn på i en riksdagsmotion från 2005 (2005/06:Ju364). Där betonar Adelsohn-Liljeroth att även lagliga möjligheter för graffiti helt bör undvikas. Ett totalförbud mot en viss typ av estetik alltså.
Graffitimotståndare är alltid hemskt rädda för graffitins påstådda smittorisk. Det är därför den måste förbjudas. En klassisk retorik i alla moralpaniksammanhang. Sammanblandningen av juridik och estetik är också något som kulturministern hämtat från graffitidebatten: Det är illa att det är olagligt, men det är värre att det är fult.
De senaste dagarna har självutnämnda experter lagt ut texten om vad graffiti egentligen är. Onekligen är energin i Nugs verk hämtad från graffitin. Men graffiti är fri kalligrafi, improviserad bokstavsjazz och några bokstäver finns inte i filmen. Alltså ingen graffiti. För många graffitimålare är filmen lika provocerade som för allmänheten.

Kulturministern förklarar alltså Territorial Pissing som "Otroligt provocerande. Graffiti är till sin natur illegalt. Det här är inte konst". "Jag tycker förvisso att konsten ska vara fri, utmana och ställa frågor, men den här filmen gjorde mig oerhört arg." Kort sagt, konsten ska vara fri och utmana, men bara lite.
Om vi lägger smaken åt sidan ett slag och går till Svea Rikes lag, som kultuministern hänvisar till, så står det i yttrandefrihetslagen: "Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande."
Konstnärer lyder under lagen. Har ett brott begåtts ska det utredas av polis. Men det är också konstens uppgift att testa gränser. Det har en lång tradition, här hemma kan vi påminna oss Dan Wolgers stöld av ett par soffor från Liljevalchs konsthall eller Carl Johan De Geer och hans svenska flagga med tillägget "Kuken".
År 1976 gav den östtyske trubaduren Wolf Biermann en konsert i Västtyskland där han kritiserade DDR. Eftersom Biermann enligt regimen i Östtyskland "grovt överträtt sina medborgerliga plikter" blev han inte insläppt vid återresan.

Under det kalla kriget var moderater hårda kritiker mot åsiktsförtrycket i de kommunistiska staterna. Så det finns en historisk ironi i att just kulturministern här verkar i en öststatstradition. Nugs verk hade inte betraktats som konst där heller. Graffiti fanns förstås inte alls i östblocket före murens fall, den kom med frihet och demokrati.
Så när Konstfack infört etiska regler så hoppas jag att konstvärlden är konsekvent. Jag ser fram emot att rota i containrar utanför Moderna museet när de rensar ut de verk i samlingarna som en gång brutit mot lagen.
Censur är alltid logisk i sitt sammanhang. Konstnärliga provokationer är nämligen aldrig trevliga i sin samtid. De Geer dömdes för skändande av rikssymbol och Wolgers för bedrägeri. Allt som är konst är naturligtvis inte bra, men vi har facit först efteråt. Nug är konstnär. Kulturministern är en av Sveriges mäktigaste personer. Inför lagen ska båda ha samma rättigheter. Det är därför vi har yttrandefrihet. Den är till för att skydda det vi ogillar.